BB

Oj, vad svårt det var att sova första natten. Var för det första så upprymd. Vad fantastiskt det var att bara titta på vår son. Och han tittade tillbaka på oss. Vi kände nog ganska snart att det faktiskt var en Elliot vi hade fått.
Jag hade även ganska ont den natten. Till slut fick jag en spruta vid fyra som hjälpte rätt bra.
På lördagsmorgonen kom barnläkaren och undersökte Elliot.
Jag blev äntligen av med katetern och droppen. Så nu fick jag börja röra mig. Självklart gjorde det rätt ont att resa sig upp och ta de första stegen men med lite stöd från Jimmy gick det bra.









Mina favoritkillar


På kvällen gick vi ut och åt i dagrummet och sen såg vi på skidskytte. Skönt att slippa bara vara på vårt rum.
Även denna natt var det svårt att sova. Elliot ville snutta mellan halv elva och halv tre och då låg ju inte jag så bekvämt. Natten innan kunde jag ju inte röra mig och efter att ha legat på en sida en hel natt hade jag gjort illa mig i axeln och sidan och det roliga är att det gjorde ondare än operationssåret. Men vid fyratiden på morgonen gick jag upp på toa och det var först när jag kom tillbaka som jag insett hur bra det gått. Hade knappt gjort ont alls att resa mig och gå. Så på söndagen pratade vi med barnmorskorna och sa att vi tänkte åka hem på måndagen.
Elltiot vägdes under dagen och hade då gått ner till 3020 g. Annars spenderade vi dagen mest i vårt rum. Men lite skidskytte blev det ändå. Pratade lite med ett annat par som också fått en son på fredagkvällen några timmar efter oss. Hon fick sitt tredje barn och där fick de ta ut honom med kejsarsnitt efter mycket jobb. Hon hade rätt rejält ont och jag kände mig riktigt pigg i jämförelse. Hon tyckte det var fuskigt att jag kunde ha byxor, men jag gjorde henne lite mer lättad när jag visade henne att jag lånat farsans där linningen sitter mitt på magen. Alltså inte vid såret som de byxor jag brukar ha.
I går (måndag) kom operationsläkaren för ett "prata hem-samtal". Jag hade trott att det skulle ta en stund och vara ganska ingående men så här gick det till:
"Hur mår du?"
"Bra"
"Får jag se såret och känna på magen? OK, det ser bra ut. Hejdå!"

Sen kom barnläkaren som undersökte Elliot för att se om han var redo att åka hem. De hade tagit ett blodprov för att kolla gulsotsnivån men det var ingen fara. Höfterna är fortfarande stela så vi får en remiss till en ortoped där de ska kolla om det är något fel. Men antagligen kommer det rätas ut efter ett tag. Han hade gått ner lite till i vikt men låg fortfarande inom "tillåtna" nivåer.

Så efter lunch var vi redo att åka hem. Vi hade inte tagit med bilbarnsstolen, vi tänkte att Jimmy kunde åka hem och hämta den och annat som vi behövde. Men eftersom det var besöksförbud på grund av vinterkräksjukan så skulle han inte få komma in igen om han åkte.
Så han var vungen att åka hem och hämta den plus en overall. Så fick han ringa när han kom tilbaka så vi fick ses vid hissarna. Overallen var jättestor och Elliot såg så rolig ut när han satt fastspänd.

Sen var vi äntligen på väg hem...