Min kära mamma har en sån förskräcklig dotter. Jag är så jobbig som åker runt i världen och hittar på hyss. Det första hon sa när jag berättade att jag skulle till Japan var: "Ånej, nu måste jag oroa mig igen". (Pappas ord var lite annorlunda: "Vad bra, ett nytt ställe att hälsa på")
Igår igår fick hon ju faktiskt anledning till att oroa sig. Nyheterna gick ut med att det var en tsunami på väg mot ön Hokkaido så mamma, stackarn, blev livrädd. Hon hoppade upp på cykeln och trampade allt hon kunde hem till brorsan (han är den snälla av oss) och Jenny. Där stod hon på hallmattan och flämtade o yrade och sa att hon måste låna deras dator. Jag var fortfarande uppe så vi kunde prata en stund så hon fick se att vi mådde bra.
Jag måste erkänna att jag också blev lite orolig innan jag fattade vad det var. Alla tv-kanaler visade varningar, med karta över Japan, med kusterna blinkade där det var fara, och vi var mitt i det. Men jag blev aldrig rädd för min egen del eftersom vi bor så högt uppe. Men ordet tsunami låter så otroligt farligt.
Vågen träffade Hakodate halv elva igår kväll. Då var den 10 cm hög. Hur de skiljer den vågen från en vanlig vet jag inte. Men ingen kom till skada i alla fall.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Visserligen är jag inte så liten, men orolig är både jag o farsan.Det var underbart att både se och höra dig att allt var okej. Puss o kram till vår älskade dotter o mågstump
Post a Comment